så många påminner mig om att jag snart åker till england. för att bo där. och jag tänker shit det ska jag verkligen göra, jag är inte rädd, snarare lugn och trygg med mitt beslut, men det känns ändå overkligt. det är hela tiden andra som gör grejer. nu är det min tur. det är min tur att få göra saker jag vill, känns overkligt. har iofs gjort så med skådespeleriet men att hamna i ett annat land känns "mer" eftersom det påverkar varddagen.

tänk att en liten skit som jag bara kan åka iväg till england som jag velat så länge jag kan minnas. tänk att de där åren som jag längtade skulle gå så jag kunde komma dit, har gått. och nu står jag här. med lite tid kvar här i swe. otroligt.

men, alla är väl små skitar till en början