Nu när jag är uppe såhär mitt i natten, eller ja nästan iallafall börjar man tänka så mycket. Mina tankar faller ofta på vänner man förlorat. Jag är så oerhört tacksam att vänner som Sanna, Andrea, Fredrika m.fl har bestått. Nu finns det många mer kära vänner, men jag menar de jag kännt längst och de är dessa som jag fortfarande, vid en ålder av 17 år, fortfarande känner och umgås med.

Jag minns en vän, både en vän till mig och S. Vi båda två var bra vänner med henne, fast i två olika åldrar tror jag. Iallafall. När jag flyttade från nacka till city förändrades mitt liv. Jag var övertygad om att både Sanna och den här andra människan fortfarande skulle vara mina bästa vänner. En av dem försvann. Och det tog hårt på mig. Är så glad att S fortfarande finns kvar <3. Väl inne i stan hade jag inte hunnit få så många vänner och jag saknade de i nacka. Jag började nog uppskatta att bo i stan när jag lärde känna Andrea och Fredrika.

Nu har man växt upp, nästan iallafall, och ser vad de vänner man inte fick behålla håller på med, hur de är med sina nya vänner. Man blir ledsen. "Tänker de någonsin på mig?" Det vet jag inte. Vad jag vet är att jag oftast är den som naivt försöker hålla fast vid gamla vänner. Och jag försökte. Ibland saknar jag dem, som tillhörde sin barndom när man saknar den.

Därför är jag så jävla glad att jag och Sanna fortfarande är vänner <3.


fan va smörigt allt blev, aja sov gott alla


sommar '07